Var är min klänning frågar 3-åringen. Du har ingen klänning svarar jag. Varför inte frågar 3-åringen. Bra fråga svarar jag och lovar att åtgärda detta nästa gång jag handlar kläder. Jag kunde ha svarat att det är för att du är kille och för att du ärver dina flesta kläder av dina storasyskon som även de är killar. Det är nog det svar som ligger närmast till hands för ganska många föräldrar men,som om det uttalas, genast ger barnet en tydlig signal om vilken norm som de har att förhålla sig till.
Vi köpte en klänning redan nästa dag. Det blev en rosa (3-åringens favoritfärg) klänning med en glittrande fjäril på. 3-åringen strålade av lycka och deklarerade att den ska han ha på sig på förskolan imorgon och visa upp för kompisarna. Under en hundradels sekund hann tanken ”tänk om kompisarna retar honom, det kanske är bäst att han bara har den här hemma” fara genom huvudet. Som tur var bet jag mig i tungan och uttalade inte heller denna gång det som hade gjort att varken han, eller jag, hade vågat bryta normen. Kompisarna tyckte den var superfin.
Som 3-åring är man dock relativt sett ovetande om normer. Det var även 6-åringen, i alla fall tills han började skolan och blev varse (inte genom att någon påpekade det utan genom egen observation) att killar inte har rosa och lila och därför plötsligt ratade alla lila och rosa kläder som tidigare hade varit favoriter.
Den 12-årige storebrodern är däremot mycket medveten. Inte minst genom att de i skolan arbetar med normkritik. Detta arbete har bland annat lett till att tjejerna i skolan lämnade in en protest till rektor eftersom de bara fick vara lucia och tärnor i luciatåget, inte tomtar och stjärngossar. 12-åringen, och ett par killar till på skolan, hakade på och tyckte att det även skulle gälla omvänt, att killar skulle få vara lucia och tärnor. Rektorn lyssnade och gjorde tummen upp. Vi föräldrar blev varse först när 12-åringen, någon vecka innan luciatåget, berättade att han behövde tärnekläder. Återigen blev det till att inte låta oron gro och börja ställa frågor som; är du säker på att du vill göra detta ni är ju bara tre killar som ska bara tärnor i tåget framför hela skolan. Den stora dagen var det bara en kille som var tärna i tåget. 12-åringen. De andra vågade inte. Några retades lite efter berättade han men de flesta tyckte han var cool som vågade.
Vi kvinnor har genom tiderna brutit mot många normer, bytt kjolen mot byxor, gjort lumpen och intagit arbetsmarknader som tidigare varit reserverade för enbart män. Det krävde föregångare. Som vågade sticka ut, stå för vad de tyckte och tänkte och göra tvärtemot i smått och i stort. Vi kvinnor har hållit på ett tag. Männen har bara börjat. Och varje gång vi som är föräldrar till dessa pojkar som ska växa upp till män kan bita oss i tungan och inte uttala de där orden som ligger så nära till hands tar vi ytterligare ett litet steg till på vägen mot att vidga deras bild av hur en man ska vara, vad en man ska göra och hur en man ska klä sig.
Krönika som jag skrivit och som publicerats i denna veckas nummer av tidningen NU.
Inlägg
